Förlossningsberättelse - Sam

Onsdagen den 26/9 skulle vara min sista dag på jobbet, detta bestämdes veckan innan efter många om och men. Det kändes lagom med att gå hem 1,5 vecka innan BF, då skulle jag få lite tid till att vila upp mig och göra iordning där hemma.

Gjorde det sista på jobbet, packade ihop mina saker och sade adjö till alla barn och kollegor, vilket kändes jättekonstigt. Hade haft lite sammandragningar under hela dagen, men ingenting som jag reflekterade över. Kom hem runt 15-tiden och kände att sammandragningarna kom allt tätare och att de var rätt så regelbundna. Så jag laddade ner en värkapp på telefonen och började klocka sammandragningarna som kom var sjunde minut.

Lade mig på soffan och försökte vila, vilket inte var det lättaste, när en sammandragning/värk kom så andades jag mig igenom den men reflekterade aldrig över att allt hade "satt igång". Daniel kom hem vid 18tiden och fick då hjälpa mig att koppla upp mig på TENSmaskinen så att jag även kunde få hjälp utav den vid värkarna. Vid 19 kom Daniels kollega över på middag, och man kunde nästan se vad de tänkte varje gång jag fick en värk och de stannade upp och tittade på mig.

Värkarna fortsatte att komma var sjunde minut och vid 23tiden så gick Daniel och lade sig och jag låg kvar i soffan och tittade på tv. 00.20 känner jag en konstig känsla i hela kroppen och av ren reflex hoppar jag upp ur soffan, över mattan och ut på golvet, där går vattnet!

Jag tar mig in till toaletten och ropar på Daniel som yrvaket springer in till mig och jag berättar att vattnet gått. I samma stund kommer även slemproppen och jag känner hur värkarna ökar i intensitet. Daniel klär på sig och börjar packa bilen medan jag gapar en massa olika saker till honom att han måste packa med.

Värkarna kommer nu var tredje minut och gör riktigt ont. Så jag ökar upp TENSen och försöker andas mig igenom värkarna så gott det går. Vid 01tiden så ringer jag in till förlossningen och får där prata med  en barnmorska som säger åt oss att vi är välkomna in när jag känner att jag inte orkar mer. Jag bestämmer mig för att härda ut ett litet tag till, men vid 02.15 har vi packat in oss i bilen och är på väg mot förlossningen. Jag kommer inte ihåg mycket av bilresan då värkarna nu är extremt tuffa, men jag hör Daniels trygga röst hela tiden som säger åt mig hur jag skall andas. Daniel har berättat för mig att jag under resans gång även säger åt honom att sakta ner då jag tycker att han kör för fort :)

När vi kommer fram så tar vi oss upp till plan 6 och där möter en undersköterska upp oss. Vi får gå in till ett undersökningsrum och jag får ta på mig de underbara sjukhuskläderna. Värkarna avlöser varandra och smärtan är total. När barnmorskan Kristina kommer in så tittar hon efter hur öppen jag är och konstaterar att jag arbetat på bra där hemma då jag är öppen 4cm, känner här en enorm lättnad då en av mina största farhågor var att bli hemskickad. Hon kopplar upp mig på CTG'n men då värkarna är så otroligt kraftiga klarar jag knappt av att ligga ned på britsen utan kröker mig som en ostbåge, bestämmer de att vi skall få flytta över till en förlossningssal och de kopplar även bort CTG'n.

När vi kommer in på rummet så ger de mig lustgasen och kopplar upp mig på en ny CTG. Värkarna kommer tätare och är extremt kraftiga. Barnmorskan säger åt Daniel att hjälpa mig andas igenom värkarna med hjälp av lustgasen och visar honom hur han kan se på maskinen när en värk kommer och därmed hjälpa mig igenom den. & detta lät ju bra... Om det nu hade fungerat!

Nej, mina värkar kom med en sådan kraft att inte ens maskinen hann med. & i och med att värkarna kom så snabbt och var så intensiva så fick jag aldrig något bra flyt med lustgasen utan började alltid andas för sent vilket gjorde att lustgasen inte började verka förrän själva värken var över. Så vi kom in i en riktig dålig rytm och jag blev mer och mer förbannad och vid ett tillfälle skällde jag ut maskinen som hela tiden visade fel :)

Vid 03.50 frågar barnmorskan om jag vill ha en EDA och först är jag tveksam då jag hört att ett epiudral kan "avstanna" hela förloppet, men efter att ha fått några till hemska värkar ber jag ändå om att få ett epidural. De förbereder för att ge mig en och tittar samtidigt hur mycket jag öppnat mig, vilket gör att jag börjar må väldigt illa. De ger mig en spypåse som jag håller krampaktigt i höger hand men jag lyckas ändå spy åt vänster, inte i påsen utan rakt på Daniel. Stackarn! Det luktade illa och min goda salamimacka som jag tryckt i mig innan vi åkte in (sköterskan sade då åt mig att äta något innan vi åkte in för att få mer energi) ligger nu på golvet bredvid mig (en del ligger på Daniels skor).

Jag är öppen 7cm men nu kommer en helt ny oro, vår lilla skrutts hjärtljud går under värkarna ner till 80slag/min och hämtar sig sedan långsamt efter värken. En läkare tillkallas som tar ett laktat (testar syresättningen) på skrutten som ändå visar ett helt okey värde, så vi kan slappna av igen.

Vid 04.20 kommer en annan läkare in, läkaren som skall lägga epiduralen på mig. Jag får krångla mig upp i sittandes position och får ett stick i ryggen. Redan efter en liten stund känner jag hur den värsta smärtan avtar och efter 20 minuter har EDA'n gjort full verkan och smärtan vid värkarna är som bortblåst. Jag känner ett tryck nedåt vid varje värk, men kan för första gången äntligen slappna av.

Dock går skruttens hjärtljud fortfarande ned vid varje värk och de ber mig ligga på sidan istället. Detta hjälper dock inte och 05:00 tillkallas läkaren igen och ett nytt laktat tas som även det visar sig vara okey. De sätter en skalpelektrod på skruttens huvud för att kunna övervaka honom bättre.

Efter detta så somnar Daniel och även jag slumrar till mellan värkarna och vi får äntligen en efterlängtad vila som vi båda verkligen behövde just då. Vid 06.30 känner jag dock att värkarna ökar igen och trycket nedåt blir påtagligare. Jag får tillbaka lustgasen och kan äntligen använda den som man skall. Jag andas mig igenom värkarna med en stor hjälp av Daniel och vid 07:00 kommer vår nya barnmorska Helén in. Helén träffade vi även när vi var på studiebesök på förlossningen och som vi redan då fattade tycke för så det kändes väldigt bra då hon kom in.

Jag är nu helt öppen men vår skrutt har ändå en liten bit kvar att åka ner så Helén frågar om jag kan tänka mig att sitta på en sådan däringa pilatesboll en stund. Så jag krånglar mig ner på bollen med lustgasen i högsta hugg. Jag sitter där och vickar fram och tillbaka med Daniel bredvid mig. Dock lossnar skruttens skalpelektrod så de behöver sätta dit den på nytt, vilket de gör.

Mitt i denna karusell runt 07.40 så känner jag hur det trycker på mer och mer där nere och jag frågar vad jag ska göra då det känns som att jag ska skita ner mig. De säger åt mig att bara följa med och göra det som känns rätt. Så jag hjälper till att trycka på lite vilket jag i efterhand läst mig till att jag "krystat på toppen av värken". Helén frågar även mitt i detta om vi kan tänka oss att ha en student med under själva "utdrivningen" och som lärare vill man ju att studenterna skall få lära, så vi sade ja till detta.

Studenten kommer in och presenterar sig och bara en kvart senare känner jag att det nog är någon där inne i magen som vill komma ut och de riktiga krystvärkarna sätter igång. Fråga inte hur man vet när, vad eller hur man skall göra, för det bara händer. Jag började krysta, Daniel stod bredvid och ville att jag skulle andas vilket sköterskorna sade till honom att de inte ville... :) Jag vet att jag vid ett tillfälle tänkte "Shit hur länge kan jag hålla andan egentligen, innan jag tuppar av?"

Det känns mer eller mindre som att en stor melon sitter där nere som man på något, i det läget omöjligt sätt, skall klämma ur sig. Samtidigt som det känns helt omöjligt att klämma ur denna melon, så känns det även helt omöjligt att ha kvar melonen där så det är bara till att acceptera läget och pusha på.

07.55 börjar vi krysta och 08.07 kommer vår älskade lilla son ut. Med huvudet och en hand vid halsen kommer han i rasande fart och han skriker så fort han kommer ut. Jag får lägga mig på rygg igen (låg hela tiden på vänster sida) och får upp denna underbara lilla varelse på mitt bröst. Han knorrar och låter och tårarna rinner ner för både Daniel och mina kinder. Det är väldigt svårt att förstå att vi gjort denna lilla perfekta minimänniska och att han bara är vår.

Men det är ju inte riktigt klart än, moderkakan skall ju ut och de tar vår lilla minimänniska till skötbordet för vägning och mätning medan jag än en gång får krysta. Denna gången går det snabbt och moderkakan kommer ut. Dock behövs jag sys lite och under tiden får Daniel ta på vår lilla son sin första blöja och de bäddar sedan in honom i en filt och lägger på mitt bröst.

Vi ligger där och myser en stund tills vårt hjärta somnar till och vi lägger honom i den lilla sängen medan personalen kommer in med den omtalade "brickan". Dock var man, trots allt, inte speciellt hungrig i detta läge men det vara bara att få i sig lite energi.

Sedan fick jag gå och duscha och efter detta fick vi klä på oss och vår son. Vi tog sedan en bild till "Webbisar" och efter det fick vi komma upp till BB där vi med en gång fick lunch.

Sedan väntade några dagar på BB med ett kämpande av amning, olika tester samt en massa mys och lära kännande. Men mer om det i ett annat inlägg... :)